Kvällen den 16 Mars satt jag och Mattias och titta på tv. Jag började känna sammandragningar som kom och gick... Fast jag sa inget till Mattias för helgen innan var det lika och då avtog det när jag gick och la mig sen.
Vid 22tiden gick jag och la mig och antog att det skulle sluta då, men vid tolv på natten vaknade jag och kunde inte somna om, sammandragningarna gjorde inte speciellt ont, låg och tvinnade. Vid tre kom Alfred över och när han hade somnat om smög jag ner och la mig i soffan och började klocka värkarna.. Hur länge de pågick och hur långt det var emellan..
Hela tiden trodde jag att det skulle stanna av, men ack va jag bedrog mig... Mellan värkarna slappnade jag av så mycket att jag nästintill somnade. Det va som att kroppen tog över och visste precis hur den skulle göra. Det gjorde inte speciellt ont ännu heller..
Vid femtiden ringde jag till förlossningen och fick prata med en jättebra barnmorska. Eftersom jag vart igångsatt med Alfred så fattade jag nog inte försen nu att det verkligen var på riktigt!
BM frågade lite om min tidigare förlossning och peppade mig redan på telefon att jag skulle klara det här osv.. Vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, äta frukost och så åka in när vi kände för det. Då var det ca 5min mellan värkarna som fortfarande inte gjorde så farligt ont, även om jag stannade upp när de kom.
Efter alslutat samtal kommer jag ihåg att jag tittade mig i spegel och sa till mig själv: VA har jag gjort?!!!! Sen såg jag mig i ögonen igen och sa : Jag klarar det här!
Det var som att jag då bestämde mig för det bara! Jag hade förberett mig väldigt mycket mentalt den här gången, vilket var guld värt för mig själv!
Jag tassade upp och väckte Mattias och sa att det nog var på gång nu. Sömndrucken sa han; Va sa du? Och sen flög han upp. Ha ha! :)
Mattias skulle hoppa in i duschen och jag började göra mig en smörgås.... Då gick vattnet! Jag trodde att jag kissade ner mig! Det gick inte att hålla emot! Typisk att det skulle hända i mina skönaste byxor som jag skulle ha med mig...
Mattias sa att vi nog skulle ta och åka in, jag hade ingen brådska, men när vattnet gick så gav jag med mig. Kom på att det är ju ganska långt till Falun iaf.. ;)
Farfar kom hit för att hämta Alfred som vaknade precis när farfar kom och han blev jätteglad över att farfar va här och började leka direkt. Så for vi...
På väg till Falun började värkarna bli kraftigare och starkare. Jag satt och sms:a alla som jag lovat i pausarna och andades som en galning under värken samtidigt som jag blåhöll mig i handtaget i taket. Vid åttatiden blev i inskrivna på förlossningen och fick en jättegullig BM som hette Lina Billström, med sig hade hon en man som höll på utbilda sig till BM som jag förstod det och en undersköterska som jag inte minns namnet på heller, men det var ett jättebra team tycker jag iaf! :)
Det togs en ctg-kurva och en undersökning gjordes, öppen 4cm. Underbart att det hänt något iaf!!! :)
Gick med gåstolen ganska mycket, eftersom jag var fullt besluten om att jag ville hjälpa naturen med tyngdlagen och för att jag absolut INTE ville ha en lika långdragen förlossning denna gång.
Konstigt va man kan övertyga sig själv en massa bara man tror på det! Jag kommer ihåg att när värkarna kom så tänkte jag ungefär: En värk i taget! Och det gick, ingen smärtlindring tog jag heller. Jag ville vara medveten och klar i huvet och det var jag. Fick värmedynor att ha i svanken + att Mattias masserage mig under värkarna. Vi va ett himla bra team vi med! ;)
Efter någon timme undersökte de och då var det öppet 6cm..
Det gjordes en ny ctg, vilket gjorde att jag fick lov ligga i sängen under tiden. Tyckte nästan att det var jobbigare att ta värken när man låg ner. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle hålla mig i. Men när jag hade värkpaus i sängen slappnade jag av så mycket att jag nära på somnade. Underlig känsla! Jag lyssnade helt och hållet på min kropp..
Ett tag senare undersöktes jag igen och var då öppen 7 cm, vilket jag tyckte va jobbigt, att det inte hänt mer... Men strax därefter fick jag krystvärkar och vi ringde på BM. Helt plötsligt gormar jag att JAG VIL HA LUSTGAS! Vilket jag också fick!
In kommer en helt annan BM, Kia hette hon. Vid första ögonkastet tyckte jag att hon såg frän ut! Två mörka flätor, knallrosa fyrkantiga glasögon och en snus under läppen, iaf såg det så ut tyckte jag. ;)
Min tidigare BM Lina hade två förlossningar och nu låg vi i krystvärkar båda två...
Det gjorde mig ingenting att BM Kia kom in! Jag fick förtroende för henne direkt.
Hon peppade mig och förklarade hur jag skulle krysta... Och tyckte inte jag gjorde annat än att krysta. Efter ca 30 minuter med lustgas tog de den ifrån mig efter som det blev fel när jag krystade. Och när jag krystade så sjönk hjärtljuden, så in kommer en läkare och tar blodprov på bebisen.
(det var ingen fara)
Tillslut närmare bestämt kl 12:25 kom en liten färsk pojke ut!!!
En liten pojke som JAG klämde ut! Kan knappt tro att det är sant att jag kunde!
Han fick heta lillebror i ca en vecka därefter fick han namnet Olle :)
Olle 4110gram 50cm
1 kommentar:
Åh vilken underbar liten krabat. Vilket mirakel. Alfred måste vara en stolt storebror... :)) /Ann
Skicka en kommentar